Det finns inget enkelt sätt att förklara hur jag mår. Jo kanske, som om all energi och all ork har sipprat ut och det bara ett tomt skal kvar som är så ömtåligt att man inte kan ta i det utan att det brister.Jag är jätte trött samtidigt som jag inte får nån ro i mitt huvud. Kortslutning... 

Imorgon skall jag prata med en kurator och förhoppningsvis få lite klarhet i mina tankar. Skulle till vårdcentralen idag och ringde som en dåre för att få en tid, men samma jävla telefonsvarare som sa att jag skulle återkomma imorgon. Men tog de krafter jag hade och gick ner. Och så var det stängt. 

Får ringa innan kuratorn imorgon. Min mamma och syster ringer hela tiden och kollar hur det är med mig. Det är jätte skönt samtidigt som jag börjar gråta så fort jag pratar med någon. Jag gråter även fast jag inte pratat med någon. Jag förstår inte vad som händer och jag blir rädd för mig själv.

Linda körde mig så jag fick köpa mat och igår kom Claes förbi och lagade mat och diskade åt mig, och jag grät vid bordet under tiden. Tack mina vänner för att ni finns. Nu sitter jag och gråter igen. Det känns helt sjukt. 

Som om det aldrig tar slut.  Jag saknar min familj.  Jag vill bara ligga i fosterställning med huvudet i någons knä och slippa tänka tack.