Jag skulle vilja ta mig tiden att berätta om min Morfar. 

En oerhört godhjärtad och vänlig man. En man som trivdes bäst i ett stort leende och med ett dåligt skämt i bakfickan hela tiden. 

En man som alltid berättade för mig hur fin jag var och som alltid fanns där för min mamma. 

Han var så osjälvisk och snäll att man önskar att man en dag får träffa någon som påminner om honom. 

Min Morfar gick bort i fredags. Inte helt oväntat efter en tids sjukdom, men som alltid så tycker man att det har gått för fort. 

Men å andra sidan vill man ju självklart att han skulle slippa lida, vilket han inte gör längre. 

Det kan jag ändå vara tacksam för.

Jag ägnar en tanke till mina kusiner, som ändå hade turen att få växa upp med mormor och morfar. 

Som alltid bott nära och träffat dom mycket mer än mig. Jag kan tänka mig att deras sorg kanske är starkare men inte större. Han var ju ändå min morfar också, och jag älskade honom på samma sätt. 

Men jag kände honom förmodligen inte lika väl. Har inte lika många minnen och upplevelser med honom.

Men han har alltid varit en lika stor del. 

Jag har inte träffat honom så mycket de senaste åren. 

Men jag har skickat brev och vykort och kort till honom. För att han skulle veta att jag tänkte på honom och älskade honom.

Jag tror att den största sorgen kommer komma när jag träffar släkten, och under begravningen. 

Men det är ju det dom är till för..

Lars Hammarsten du är saknad! Och kommer så förbli. 

... Att jag vid 30 års ålder skulle ha lärt mig av mina misstag. 

Att jag skulle se tecken som egentligen är ganska självklara. 

Att jag inte slänger mig huvudstupa och handfallet in i "relationer" som inte är bra för mig. 

Man skulle kunna tycka att practise makes perfect. 

Men så är tydligen inte fallet. 

Jag faller för människor som är känslomässigt handikappade, oåtkomliga och inte alls vad jag egentligen behöver. 

Men vad jag behöver, vill ha, hittar och väljer är tydligen fyra helt olika kategorier. 

De jag träffat som hade gått över berg och djupa dalar för min skull intresserar mig inte. Där finns ingen utmaning. 

Men då frågar jag mig själv... Vad är det för jävla utmaning jag vill ha egentligen? Som får mig att helt gå ifrån mig själv som independent woman i dagens samhälle. Som får mig att ge upp mina tankar om att jag kommit nånstans efter mina förra nederlag. 

Nej tillbaka på ruta 1. Den där rutan där jag tvivlar på mig själv som snygg, vacker, sexig och åtråvärd.

Jag tvivlar ju inte på mig själv i andra situationer. Jobbet och min sociala förmåga bland vänner blir inte lidande av mina tvivel. 

Det enda jag egentligen tvivlar på är min förmåga att älska och bli älskad. 

Borde jag bara vara ensam och hoppas på att nån gång inom en oviss framtid ramlar han i knät på mig, HAN, som är socialt begåvad. Som är i kontakt med sina känslor, som också har fått kämpa och förstår innebörden av att växa från ingenstans och ingenting. Som har humor och lagom mycket självförtroende.

Finns han verkligen? 

Jag inser nu när jag läser igenom mitt inlägg att det låter så oerhört dystert. Det är egentligen inte min mening. Bara ordbajseri för att få tömma skallen från det som snurrar.

Singel i storstan är inget för den tålamodsfattige..

Jag har verkligen inte orkat skriva nåt i bloggen på ett tag.

Jag har helt enkelt varit för upptagen med livet. Nytt jobb, nya vänner, nya toppar och dalar.

Nya jobbet är bra, jag känner mig bara lite sliten. Ingen semester, och under övergångstiden mellan det förra jobbet och det nya jobbade jag mina lediga dagar på det nya för att komma in. 

Det känns, speciellt när det är en del att lära sig. Men jag trivs, jag kör bil i Stockholm.

Något jag aldrig trodde jag skulle göra, men jag kör ungefär samma vända varje dag och mestadels på dom stora vägarna så jag tappar inte bort mig. :)

Mina nya arbetskamrater är toppen, nästan alla är i samma ålder och jag har hittat några guldkorn som förmodligen kommer att bli väldigt bra vänner. 

Det glädjer mig.

Min andra operation av handen verkar ha blivit lyckad. För ju längre tiden går efter operationen desto bättre funkar min hand. Tacka gudarna för det!

Jag hade tydligen en 3:e sena som låg gömd och som dom inte såg under första operationen, och det var den som fuckade upp allt från början. 

Men jag börjar få full rörlighet och det gör mindre och mindre ont.

Jag har i övrigt inte hunnit så mycket mer än att jobba denna sommar. Träffade en kille ett tag, men han visade sig vara iskall och omöjlig. Så jag föll än en gång ner i fällan och gick på den fina charaden i början. För att sedan bli besviken och ledsen. 

Men sån är jag! Jag kastar mig huvudstupa in i saker helhjärtat och tänker inte på konsekvenserna. 

När ska jag lära mig? 

Jag besökte min första riktiga kräftskiva på gud vet hur många år iallafall, och även om den slutade i katastrof så hade jag fruktansvärt roligt innan. Det är en rolig sak jag hunnit med. 

Nedan följer de andra:

Albin, Carins son som nu är 12!! Var på besök en helg och vi hann med Transformers nya film på 3D-bio, gröna lund och frozen yoghurt.

Videoreleasefest för Cleo & Kristin Amparo med Broke 'n Tipsys - Gå på salong

Jag har träffat mina syskonbarn i Luleå! 

Dom ser man så sällan :( men det gör gott i hjärtat när det händer.

Nu är det dags att tackla HÖSTEN. Önska mig lycka till!