... Att jag vid 30 års ålder skulle ha lärt mig av mina misstag. 

Att jag skulle se tecken som egentligen är ganska självklara. 

Att jag inte slänger mig huvudstupa och handfallet in i "relationer" som inte är bra för mig. 

Man skulle kunna tycka att practise makes perfect. 

Men så är tydligen inte fallet. 

Jag faller för människor som är känslomässigt handikappade, oåtkomliga och inte alls vad jag egentligen behöver. 

Men vad jag behöver, vill ha, hittar och väljer är tydligen fyra helt olika kategorier. 

De jag träffat som hade gått över berg och djupa dalar för min skull intresserar mig inte. Där finns ingen utmaning. 

Men då frågar jag mig själv... Vad är det för jävla utmaning jag vill ha egentligen? Som får mig att helt gå ifrån mig själv som independent woman i dagens samhälle. Som får mig att ge upp mina tankar om att jag kommit nånstans efter mina förra nederlag. 

Nej tillbaka på ruta 1. Den där rutan där jag tvivlar på mig själv som snygg, vacker, sexig och åtråvärd.

Jag tvivlar ju inte på mig själv i andra situationer. Jobbet och min sociala förmåga bland vänner blir inte lidande av mina tvivel. 

Det enda jag egentligen tvivlar på är min förmåga att älska och bli älskad. 

Borde jag bara vara ensam och hoppas på att nån gång inom en oviss framtid ramlar han i knät på mig, HAN, som är socialt begåvad. Som är i kontakt med sina känslor, som också har fått kämpa och förstår innebörden av att växa från ingenstans och ingenting. Som har humor och lagom mycket självförtroende.

Finns han verkligen? 

Jag inser nu när jag läser igenom mitt inlägg att det låter så oerhört dystert. Det är egentligen inte min mening. Bara ordbajseri för att få tömma skallen från det som snurrar.

Singel i storstan är inget för den tålamodsfattige..