Min säng är min borg. Det är här jag spenderar mestadels av min tid hemma. 

Den är tryggheten som bäddar ner mig om natten och håller mardrömmarna borta. 

Men den senaste veckan har den mer agerat fångvaktare.

I lördags vaknade jag med en fruktansvärd feber, jag duschade och gick och la mig igen. 

Sov några timmar och vaknade igen, hela kroppen gjorde ont i varenda cell och mitt skinn kändes som tusen nålar. 

Jag skulle ha gjort så mycket den dagen men jag bara sov.. Och svettades. 

I ca 1,5 dygn sov jag, med några små vakna pauser för intag av vätska och mat.

Som tur är har jag världens snällaste inneboende som lagar mat och ser till att jag får i mig tillräckligt med mat och vätska. Han gjorde soppa och värmde nyponsoppa med mandelbiskvier. 

Söndag eftermiddag lyckades jag äta lite mer. Jag snackade med mina polare sjukvårdrådgivningen och dom sa att det förmodligen var influensan och att jag borde stanna hemma och inte gå till vårdcentralen så jag smittar nån.

Sedan dess har jag haft lite lägre feber men jag får frossa och svettas. Och lungorna gör ont. Jag kan knappt prata utan att hosta. 

Igår tog jag mig äntligen till vårdcentralen. Det blev liksom outhärdligt att inte veta vad som var fel.

Doktorn jag träffade var samma som för två veckor sen och han sa att det var akut bronkit. Men eftersom jag hade en sänka på 97 så var det någon bakteriell infektion också. Så jag fick antibiotika. 

Och eftersom jag i princip bor på vårdcenralen nu för tiden så ville han att jag skulle vila ordentligt tills jag var helt frisk innan jag går tillbaka till jobbet. 

Men jag har så svårt att slappna av när jag är hemma från jobbet. Även fast jag är sjuk och bara borde slappna av och bli frisk så har jag den där stressen hängande över mig. 

Jag gillar att gå till jobbet, jag gillar att ha saker att göra och att bara vara hemma och vila gör mig rastlös. 

Speciellt eftersom jag varit sjuk så mycket på senaste tiden. 

Jag är villig att göra i princip vad som helst för att slippa må som jag gör. 

Det som skrämmer mig mest är att ingen riktigt kan säga vad som är fel på mig. Bara det gör ju att man blir mörkrädd. 

Dagens sjukvård går mest ut på löpandebandprincipen känns det som. 

In med nästa, kolla lite, lyssna lite, hitta på nån sorts diagnos som kommer nånstans i närheten av vad det kan tänkas vara, skriv ut mediciner och sen boom nästa. 

I och med att jag är sjuk så mycket har jag fått tjata och gråta och böna och be om att någon ska fatta hur ofantligt påfrestande det är att vara i min situation.

Att ingen tar en på allvar och att ingen riktigt lyssnar. 

Jag har tagit blodprover, jag har fått kameror nerkörda i halsen, jag har röntgats och har rabatt på apoteket. 

Jag har testat mig för HIV och om jag saknar mineraler eller vitaminer. Men inget fel där. 

Dom har kollat mitt immunförsvar, nej inget fel på det. 

Jag ska få komma till en specialist på karolinska för att kolla upp nåt ben jag har i en bihåla. Om det kan vara en bidragande orsak till att jag lättare blir sjuk. 

Jag äter allergimediciner, jag har förkylningsastma och mediciner för det. 

Vad mer ska jag behöva göra? 

Jag äter inte speciellt dålig mat, jag försöker börja träna men så fort jag känner mig någorlunda frisk blir jag sjuk igen. 

Varför vill inte sjukvården hjälpa mig? Är det inte det dom är till för?

Jag har haft frikort 4 år i rad. 

Så fort någon nyser i närheten av mig blir jag sjuk. 

Jag känner mig aldrig 100% frisk, jag är konstant snorig, hostar, nyser och får feber oftare än någon annan jag känner. 

Det gör mig så fruktansvärt orolig. För att förlora jobbet, för att något är allvarligt fel. För att jag en dag inte ska orka hålla på å jaga reda på svaren själv längre. 

Just give me fucking break!

Men nu sitter jag här i min borg med feber och ont i lungorna. Och försöker skaka av mig den där oroliga känslan som flåsar mig i nacken.