Jag skulle vilja ta mig tiden att berätta om min Morfar. 

En oerhört godhjärtad och vänlig man. En man som trivdes bäst i ett stort leende och med ett dåligt skämt i bakfickan hela tiden. 

En man som alltid berättade för mig hur fin jag var och som alltid fanns där för min mamma. 

Han var så osjälvisk och snäll att man önskar att man en dag får träffa någon som påminner om honom. 

Min Morfar gick bort i fredags. Inte helt oväntat efter en tids sjukdom, men som alltid så tycker man att det har gått för fort. 

Men å andra sidan vill man ju självklart att han skulle slippa lida, vilket han inte gör längre. 

Det kan jag ändå vara tacksam för.

Jag ägnar en tanke till mina kusiner, som ändå hade turen att få växa upp med mormor och morfar. 

Som alltid bott nära och träffat dom mycket mer än mig. Jag kan tänka mig att deras sorg kanske är starkare men inte större. Han var ju ändå min morfar också, och jag älskade honom på samma sätt. 

Men jag kände honom förmodligen inte lika väl. Har inte lika många minnen och upplevelser med honom.

Men han har alltid varit en lika stor del. 

Jag har inte träffat honom så mycket de senaste åren. 

Men jag har skickat brev och vykort och kort till honom. För att han skulle veta att jag tänkte på honom och älskade honom.

Jag tror att den största sorgen kommer komma när jag träffar släkten, och under begravningen. 

Men det är ju det dom är till för..

Lars Hammarsten du är saknad! Och kommer så förbli.