Så nu sitter jag och rullar tummarna och lyssnar på musik. Och så kom den, Låten med stort L. Jag har nyligen funnit Melissa Horn. Vilken underbar människa. Hon är helt fantastisk.

Och här är texten för  Som jag hade dig förut:

Du springer aldrig ifatt när jag väl är där
Jag vill inte tänka framåt, men e livrädd att fastna här
Nu kan det va försent, att säga som det är

Jag testar nya vägar som aldrig tycks ta slut
Och jag har försökt att fånga den andra men har aldrig nåt ut
Jag vill ha en sista chans, så jag säger rakt ut

Jag vill ha dig nu som jag hade dig förut
Jag vill ha dig nu som jag hade dig förut

Jag vet att det är svårt över telefon
När jag va dig nära, ville du därifrån
Jag vet att du har tänkt
Men berätta hur du mår

Jag försöker träffa andra men det är inte så lätt
Jag har försökt att tänka bort dig på alla sätt
Det är dags att lägga på
Men att stanna känns så rätt

Och jag vill ha dig nu som jag hade dig förut
Jag vill ha dig nu som jag hade dig förut
Jag vill ha dig nu som jag hade dig förut
Jag vill ha dig nu som jag hade dig förut 

Och visst kan man känan så om sina ex eller bara människor som man tappat på vägen. De är saknade och man vill ha dom tillbaka och sitta i den lilla bubbla av tid man en gång hade. Som var så perfekt att man inte ville gå därifrån. Men var tvungen. Och den spracka och man lämnades blöt och ensam igen. Även om valet att gå var ens eget vissa gånger kan man ändå känna saknaden av något som en gång var och som aldrig kommer tillbaka.

Nu vart det väldigt sentimentalt men,  fuck stelhet.

Mitt största problem just nu är att veta vad fan jag vill. Hur jag ska få det och i vilken ände jag ska börja.

Vart börjar man rycka i sömmarna för att lösa upp en situation som egentligen är hållbar men börjar bli för "tråkig" och ensam för att orka med i längden.

Visst vill jag väl vara svensson och kunna stanna på en plats mer än ett tag, men det sliter i varje fiber i min kropp efter nya utmaningar. Nya människor och kanske till och med ett liv. Med andra och regelbundna rutiner. För som jag lever nu håller inte i längden, med tider som aldrig är desamma två dagar i rad blir rutiner ett minne blott. Den enda rutin jag har är att de helger jag är ledig supa så att den försvinner fortare än kvickt. Vad är det för liv och när ska jag bryta mig ur?

Det är mycket som poppar upp i huvet när man träffar familjen och inser hur ensam man är egentligen när dom inte är en normal bit bort.

Mm och den jävla chatten, när ska den fungera igen? Att sitta och jobba på jobbet är tråkigt men att bara sitta och vänta är dödsdömt.

Imorse när jag skulle ta på mig mina jeans fick jag nog. Jag har gått upp i vikt mer än vad jag borde. Jag är inte tjock jag vet, men jag tycker det är sorgligt när kläderna inte passar längre. Så nu har jag bestämt mig.

Inget mer godis på väldigt länge. Jag måste sluta tröst äta bort min sorg. Inget mer godis, chips på lääänge. Hur ska detta gå??

Men man måste ta till med drastiska metoder. Och sluta vara så lat. Jag behöver röra på mig mer. Jag sitter bara på min röv och då växer den. Japp det gör den.

Osmidigt av mig att låta det bli så. Jag trivs inte i mitt skinn längre. Och alla bara, nej men det syns inte. Nej det kanske det inte gör. Men det känns. Överallt. ;(

Jaja nu ska det bli andra bullar. Alltså inga bullar. Inget mer sliskigt socker i form av choklad och annat gottigt. Bara man ger sig med det kommer det säkert märkas. Och om jag börjar gå lite mer. Men det är ju så förbannat kallt så man tar hellre skjutsen när det bjuds.

Lat Linn..

Nu var man tillbaka på slaveriet. ;P Känns nästan men bara nästan skönt att jobba igen. Men just nu tyngs jag av en otrolig längtan söderut. Det är ca 20 minusgrader ute. Och det är svinkallt. Man vill inte gå utanför dörren för snoret ( jag är förkyld ) fryser i näsan när man andas.

Kamilla ligger just nu och sover hemma i min lägenhet, lite orättvist.

Jag är svin trött och sjuk :(

I helgen måste jag gå ut för då är sista gången jag kan festa med Yoshi på svin länge. han flyttar till Umeå. En av mina bästa jobbar kompisar. Allt känns bara så sorgligt nu, kan bero på att jag hamnat i nån sorts anti tillstånd. Allt suger och allt är fel och jag vill inte, kan inte, ska inte, nej!

Ikväll blir det spel kväll med Kamilla och Karlsson. Ska bli kul att göra nåt annat än att bara stirra in i skärmar. ( Tv och dator.)

Jaja nu ska det jobbas lite.