Igår klev jag upp 06.30 för att 07.50 vara på tågstationen i Västerås för att hämta min efterlängtade nya telefon.

En god vän till mig hade fått denmen hade själv redan en iphone så jag fick den.

Han skulle åka förbi Västerås med tåget så jag fick en kram och en puss på kinden och en telefon :)

Så under gårdagen var jag en riktig telefonnörd!

Jobbade igår och satt och fick massa tips på saker man behöver.

Igår kunde nog inget förstöra mitt glada humör :D

Idag skiner solen och jag ska bara pilla med min nya telefon och ligga i solen och mysa och läsa min bok :)

Linn is a happy camper!  

Idag är en ny dag.

En bättre dag, om än lite så är den bättre.

Jag fick ut lite av min frustration på jobbet när jag sågade.

Och jag tackar alla mina vänner som ställer upp för mig via sina kommentarer till det förra inlägget och kommentaren jag fick.

Spårade ip-adressen till Lund...

I love ya´ll <3

Jag ska försöka tänka annorlunda och inte vara arg eller ledsen.

Det fanns ju inget jag kunde göra.

Och jag tog iallafall chansen. Och jag kanske lever ett väldigt känslosamt liv, men hellre det än att vara kall.

Och nu anklagar jag inte nån för att vara kall, utan jag bara kan tycka att jag hellre har toppar och dalar än ligger på en rak linje och inte tar chansen.

Men nu rebootar jag och försöker le istället.

Jag fick en ganska otrevlig kommentar till mitt förra inlägg, självklart anonymt. Men jag säger det igen som jag sagt förr. 

Passar det inte så läs inte.

Jag har börjat gilla Veronica Maggio mer och mer nu faktiskt.

Så tänkte bjuda på denna goa bit.

Jag har nu gråtit och varit arg, ska försöka klistra på leendet imorgon.

Måste sova ska upp tidigt och jobba.

Jag har gjort det igen, gått på en nitlott.

Lämnat ut mitt hjärta och fått det trampat på.

Man kan tycka att jag borde vara van vid det här laget. Men det gör lika ont varje gång.

Nu ska jag bara försöka samla ihop mig och gå vidare.

Men först ska jag gråta!

Igår var jag ett vrak, svinledsen och ville inte göra nåt.

Idag vill jag slåss och skrika och säga obscena saker.  Det handlar inte enbart om det som nyss hänt. Det handlar om allt. Om framtiden och hur den kommer att te sig.

Vad som ska hända med huset, inte det vi bor i utan det jag äger som ingen bor i.

Ja bara allt. För det är ju självklart så att när man börjat tänka på en sak så kommer alla. Men det går nog över snart.

Tiden läker alla sår ellerhur?

Jag är glad att jag har Karin och Fejjan och Hilding iallafall dom sötjävlarna.

Nu ska jag försöka få tummen ur och städa mitt rum.

Det ser fordevlisch ut!

Ja ibland önskar man att man kunde bara spola tillbaka och radera saker man sagt, gjort och handlat efter.

Och jag måste säga att gårdagens beslut börjar ge mig lite ångest.

Eller ganska mycket ångest, och jag fattar inte hur jag kunde göra det.

Jag riskerar nu att bli till totalt åtlöje.

Men samtidigt gör jag det.

Jag måste få veta, för att gå och hoppas och tro och våndas är inget jag uppskattar framför att veta.

Och all den här tiden jag har ensam gör inte att man tänker på det mindre. Snarare mer.

Jag tog en promenad på 1½ timme för att rensa lite i hjärnkontoret. Men blev nog inte så mycket smartare av det.

Jaja det är bara att försöka hitta saker att ockuppera sig med.

Mina favvisar.

Vart man än går, tittar eller försöker att inte se är alla kära och galna.

Dom pussas och håller handen, skrattar och kollar varann i ögonen.

På facebook ser man: är i ett förhållande.

Jag vill verkligen inte missunna alla dessa kära och galna människor sin lycka.

Tvärtom jag blir glad. Men samtidigt lite ledsen, för att jag inte lyckats hitta den som vill visa sin kärlek för mig. Och den jag får titta i ögonen och le mot.

Nej jag ska alltid krångla till det, och ha för bråttom eller stöta bort den som blir för kär i mig. Som om att jag aldrig kan vara nöjd.

Jag stöter bort allt innan det blir för jobbigt, eller för nära eller så vänder jag på steken och blir den klängiga. Jag hittar inget mellanting.

Inget neutralt med tålamod.

Så jag avundas alla dessa lyckliga människor som lyckats spela sina kort rätt. Men det är en bra avundsjuka. Ett sätt att längta. Och ett sätt att kanske bromsa eller bestämma sig.

Idag tog jag ett beslut, det får bära eller brista.

Men det kan bara gå en viss tid innan man kommer till en punkt när man vill ha svar.

Det kanske var dumt av mig att göra detta, men jag orkar inte gå och fundera.

Det kryper i mitt huvud då. Och bättre nu än senare..

Kanske hade det med alla dessa kära par att göra, kanske var det mitt sätt att stanna upp och andas. Eller bara ren idioti och något förhastat. Men oavsett har jag äntligen satt min heder i första rummet och stått upp för mig själv.

Och värdesatt mig och det jag anser mig förtjäna. Vilket i sig är ett stort steg.

Att inte underkasta sig och undervärdera sig.

Håller jag på att bli vuxen?

Detta är alltså anledningen till min sena natt, det och att jag såg filmen paranormal activity 2 på jobbet igår..

Frugan sover borta och katten är ute, har lite svårt att släcka lampan.. Men släcker man kanske man slipper se alla läskiga saker.

Det är nog både på gott och ont.