Ja ibland önskar man att man kunde bara spola tillbaka och radera saker man sagt, gjort och handlat efter.

Och jag måste säga att gårdagens beslut börjar ge mig lite ångest.

Eller ganska mycket ångest, och jag fattar inte hur jag kunde göra det.

Jag riskerar nu att bli till totalt åtlöje.

Men samtidigt gör jag det.

Jag måste få veta, för att gå och hoppas och tro och våndas är inget jag uppskattar framför att veta.

Och all den här tiden jag har ensam gör inte att man tänker på det mindre. Snarare mer.

Jag tog en promenad på 1½ timme för att rensa lite i hjärnkontoret. Men blev nog inte så mycket smartare av det.

Jaja det är bara att försöka hitta saker att ockuppera sig med.

Mina favvisar.

Vart man än går, tittar eller försöker att inte se är alla kära och galna.

Dom pussas och håller handen, skrattar och kollar varann i ögonen.

På facebook ser man: är i ett förhållande.

Jag vill verkligen inte missunna alla dessa kära och galna människor sin lycka.

Tvärtom jag blir glad. Men samtidigt lite ledsen, för att jag inte lyckats hitta den som vill visa sin kärlek för mig. Och den jag får titta i ögonen och le mot.

Nej jag ska alltid krångla till det, och ha för bråttom eller stöta bort den som blir för kär i mig. Som om att jag aldrig kan vara nöjd.

Jag stöter bort allt innan det blir för jobbigt, eller för nära eller så vänder jag på steken och blir den klängiga. Jag hittar inget mellanting.

Inget neutralt med tålamod.

Så jag avundas alla dessa lyckliga människor som lyckats spela sina kort rätt. Men det är en bra avundsjuka. Ett sätt att längta. Och ett sätt att kanske bromsa eller bestämma sig.

Idag tog jag ett beslut, det får bära eller brista.

Men det kan bara gå en viss tid innan man kommer till en punkt när man vill ha svar.

Det kanske var dumt av mig att göra detta, men jag orkar inte gå och fundera.

Det kryper i mitt huvud då. Och bättre nu än senare..

Kanske hade det med alla dessa kära par att göra, kanske var det mitt sätt att stanna upp och andas. Eller bara ren idioti och något förhastat. Men oavsett har jag äntligen satt min heder i första rummet och stått upp för mig själv.

Och värdesatt mig och det jag anser mig förtjäna. Vilket i sig är ett stort steg.

Att inte underkasta sig och undervärdera sig.

Håller jag på att bli vuxen?

Detta är alltså anledningen till min sena natt, det och att jag såg filmen paranormal activity 2 på jobbet igår..

Frugan sover borta och katten är ute, har lite svårt att släcka lampan.. Men släcker man kanske man slipper se alla läskiga saker.

Det är nog både på gott och ont.