Jag vet att jag bär mina känslor utanpå kroppen och gärna delar med mig av dom. Det är kanske inte vad man förväntas göra eller vad som anses som svenskt.

Men jag har inte alltid låtit mina känslor få utlopp.

Som ung, ja visst jag grät för allt. Minsta lilla faktiskt. Men jag sa aldrig vad jag tyckte eller kände.

Jag sparade allt i min lilla ryggsäck. Den gick jag och bar på lääänge innan jag lärde mig att öppna upp. Och kanske har jag nu tagit det ett litet steg längre än de flesta..

Men jag lever ett liv med mycket upp och nergångar och jag försöker att uppskatta de dagar då allt känns ok eller rent av bra.

Men när jag får ett bakslag vill jag även få det ur systemet så fort jag kan.

Kan nästan bli lite irriterad på mig själv för att jag har så svårt att bara låta saker vara.

Att jag inte kan vara känslokall och bara rynka på pannan och gå vidare. Men hey det är jag och jag får försöka jobba på mina fel och brister. 

Förmdar att mest det negativa hamnar i bloggen, men det är ju mest det jag vill få utlopp för. Jag väljer ju självklart vad jag skriver och inte. Även om jag ibland känner att jag skulle vilja skriva allt så finns det människor som skulle använda det mot mig.

Och folk tolkar alltid saker på sitt eget sätt..

Jag har lovat mig själv att försöka hålla huvudet lite kallt och inte känna efter med hela hjärtat från och med nu när det kommer till killar och sånt.

Men jag är nog ganska lik min mor på det planet.

Bär hela mitt hjärta synligt och sårbart. Detta är ju självklart både på gott och ont.

Jag vill bli sådär hutlöst förälskad och yr av känslor att man svävar, som man ser på film och hoppas hitta.

Men man kraschar lika hårt när man inte får det besvarat, och det är nog där mitt fel ligger.

Jag förväntar mig att den jag faller för också vill falla på samma sätt.

Där har jag det!

Min trångsynta 5-årings drömvärldskomplex.

Jag förväntar mig prinsar och prinsessor och blir lika besviken när jag kysser grodan och han inte förvandlas till min prins.

Nej han blir bara en vanlig kille med sina egna rädslor och förväntningar.

Nej jag får ta mig i kragen och skärpa mig och ta av kronan och lägga den på hyllan.

Inse att livet inte är en saga och att prinsen växer fram, han uppstår inte bara från tomma intet.

 

Lisa

26 maj 2011 13:24

Precis! Det finns inga prinsar och livet är inte som på film... Tyvärr :( Hur kär man än är så måste man hela tiden jobba på relationen och det finns alltid EN MASSA saker man skulle vilja ändra på hos sin "prins".. Men bara man ger varann lite space och uppskattar varandras bra sidor så går det galant! :)

http://lisadecker.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att falla för någon gör dig sårbar. Efter att i princip varit singel i 5 år skrämmer det nästan livet ur mig. Visst är det väl så att jag haft känslor för människor efter det. Jag är inte gjord av sten.. Men att på riktigt våga släppa in någon är...

Det finns en låt med Melissa Horn som heter Mardrömmar.  Och ikväll när jag ligger här hemma i min egen säng och lyssnar på texten hör jag den på ett helt annat sätt nu än jag gjort tidigare.    I ett stycke ur texten sjunger hon:    "Och j...

Idag gifter sig mitt ex. Han som krossade min bröstkorg och aldrig riktigt gav mig ett avslut. Människor jag känner runt mig säger: - Men han är ju bara ett ex.. I deras ögon, ja. I min bröstkorg, nej. Han var den enda som fått mig att un...

På Torsdag skall jag säga mitt sista hejdå till min bror.  Hur gör man det?  Ja, döden är en naturlig del av livet, och man vet aldrig hur länge man får leva. Men hur kommer det sig att när min bror som äntligen bestämt sig för att försöka kämp...

Det finns så många olika sorters former av ångest.  Och jag upplever nog minst en om dagen.    Beslutsångest är nog den jag tampas med oftast och nästan alltid när det kommer till vad jag ska äta.  Och jag tror att dom flesta håller med mig i...