Passenger feat. Ed Sheeran - Hearts on fire

Jag vet att jag har skrivit om det förut, mer än en gång. 

Men det bevisar bara hur stor roll musik spelar i mitt känslomässiga liv.

Jag skulle kunna byta allt i världen mot att kunna sjunga och spela gitarr. Att hitta ett alternativt sätt till att släppa ut mina känslor. 

Delvis får jag utlopp för dom genom att lyssna på musik som går in i min själ och mitt hjärta. Låtar som hugger tag i mina celler och flyter runt i min kropp och gör underverk. Hittar jag en låt som "talar" till mig på det viset kan jag inte sluta lyssna på den förens jag känner mig mätt. 

Musik tränger in i mitt medvetande och förstärker känslor och upplevelser. Sätter ord på det jag inte kan förklara. Ger mig ett uttryck. En mening.

Men samtidigt förstärker det också dom negativa känslor jag har. Jag har så lätt för att fastna i det negativa. Att bara se det med mig själv som inte är bra och förstärka det.

Inte genom musiken då utan när jag scannar mig själv och går igenom mina tankar. 

Hösten är här och den gör det här med mig varenda år. Jag rannsakar mig själv, går in i mitt eget huvud och försvinner litegrann. Den här sjukskrivningen har kanske inte hjälpt på det planet heller. Mycket tid ensam med mig själv. 

Mina vänner gör sitt bästa för att peppa mig och jag älskar dom för det. Men jag försätter mig alltid i situationer med det motsatta könet som komplicerar för mig. Olösliga situationer där jag blir sårad.

Antingen för att jag öppnat upp för mycket och blottat min själ för fort. Men jag är en känslomänniska, jag älskar stort och brett och gränslöst. Det är lite mitt problem, jag bygger luftslott och blir lika förkrossad varje gång dom löses upp i tomma intet. Jag syftar nu inte på någon speciell person eller tillfälle. 

Det är så jag gör. 

Hösten gör det bara starkare, djupare och mer komplicerat. 

Men låtar kan också lyfta mig till skyarna när jag är glad, och ge mig en fantastisk känsla när jag är kär. 

Men just idag är jag lite bitter över ensamheten, att vara den ständiga singeln. Att sakna och önska och

undra tär.

Jag fick lyssna på My när hon sjöng igår. Jag älskar när jag bara får sitta och lyssna och drömma mig bort.

Älskade My.

Jag har också efter 2 månaders väntan äntligen fått mina naglar fixade. Det har inte gått innan. Men nu är jag back on track.

Jag känner mig liksom inte hel om jag inte har fina naglar nu för tiden. Det har blivit en del av min vardag. Och oavsett hur skabbig du är i håret så har du fina naglar. Win!

Men nu ska jag sova. Eller iallafall försöka. 

Jag brukar ju göra en recap på året som gått, mestadels i bilder. Och det kommer en jag lovar. Men då vi ej har internet än i nya lyan får det så gott vänta.
Man kan väl säga att 2012 bjudit på äventyr och upplevelser, rädsla, besvikelse, hjärtesorg, hopplöshet, spänning, hopp och allt man kan kräva av ett år. Jag har rest till fjärran land och bott på de mest konstiga ställen. Träffat underbara människor och upplevt saker vissa bara drömmer om. Men jag har också slungats tillbaka till verkligheten och kämpat mig fram. Man skulle kunna säga att 2012 var mitt mest schizofrena år hittills. Upp som en sol, ner som en pannkaka. Men det har också gett mig mycket insikt och förståelse. Tålamod och styrka. För vad vore man utan motgångar?
Men nu ser jag fram emot ett nytt år, en ny bergochdalbana och nya upplevelser och erfarenheter. Skam den som ger sig!

Jag har varit ganska tillbakahållen med mina tankar och funderingar på senaste, men det är väl mest för att jag inte riktigt vetat hur jag skall uttrycka dem.

Jag är kär i en person som ena dagen kan vara jätte gullig och söt, för att nästa vara lite halv knäpp och prata på om saker som egentligen i det stora hela blir osammanhängande.

Och han har bett mig att inte påpeka när han är konstig eller tyst eller när han har sina olika humör.

Vilket jag tycker är lite svårt. Jag kan ju inte bara sitta och låtsas att det är jätte bra och att jag inte märker skillnaden från dag till dag.

Men jag ska göra mitt bästa på den fronten.

Men är det bara jag som ska acceptera och ha tålamod?

Jag vill egentligen inte klaga på den situation som är nu, då vi verkar ha hittat en balans på ett sätt när det kommer till kommunikationen.

Men jag är väl aldrig nöjd.

Och det är ju faktiskt jag som gjort det valet. Jag visste att det skulle bli något att jobba med.

Och att det inte skulle bli någon dans på rosor.

Så jag biter ihop och hoppas. Jag måste ju säga att det skett en stor förändring bara sedan en månad tillbaka så jag hoppas och önskar att det går åt rätt håll.

Så här ligger mitt liv till:

Jag var till glasmästarföretaget för att få reda på vad självrisken blir. 3000 spänn ska dom ha i självrisk vilket är 35% av priset. Kul att han var tvungen att ta den dyraste jävla rutan som var på bilen.

Bilen är nu hemma hos mamma och pappa under tak.

Jag är fortfarande inte frisk. Jag hostar så mycket på kvällen och morgonen att jag vill spy. Så jag blir hemma imorgon och resten av helgen. Kommer till jobbet på måndag.

I övrigt har jag en pojkvän som just nu inte har några känslor what so ever. Han är totalt tom och kan inte ge mig stöd eller svar på vad han vill. Han äter antidepressiva och är tydligen känslokall och inte alls samma person jag föll för.Vilket jag kan förstå är jobbigt och krävande och frustrerande. För det är det för mig.

Han kan inte förmå sig att självmant ringa eller skicka ett sms. Han låter mest sur och jag kan inte riktigt greppa det.

Så min eftermiddag spenderade jag gråtandes i 3 timmar oavbrutet på mitt badrumsgolv. ( jag har golvvärme )

Med min kram-kudde och duntäcke. Pratade med mina kära systrar och grät.

Man kan säga att mitt humör inte direkt är på topp just nu.

Vart tog min pojkvän vägen? Ska man redan så här snabbt i en relation ställas inför allt det här, och möta totalt noll?

Och när man själv har en jävligt tuff vecka och behöver stöd och inte får nåt alls.

Som tur var kom en vän med glass och bara satt här med mig.

Bara satt och höll mig sällskap. Så att jag kunde fokusera på annat än allt som just nu står mig upp över öronen.

Och jag är ju den som hellre klandrar mig själv än att försöka förstå och ta distans till problemet.

Så för mig blir det personligt. Vilket jag inte borde göra men inte kan låta bli.

Allt det här kanske man inte ska berätta men jag kan inte låtsas om att allt är någorlunda bra längre.

Förmodligen kan min överreaktion bero på att jag forfarande är fysiskt sjuk och inte riktigt orkar hantera allt som slängs på mig.

Nu ska jag försöka sova.