Jag är lite barnslig och tror på sagor och lyckliga slut. Att kärleken övervinner allt och att prinsessan får sin prins. När ska jag släppa den tanken?

När ska jag inse att livet inte är en saga, att prinsen inte väljer prinsessan och att det inte finns några lyckliga slut?

När ska jag vakna upp ur drömmen och inse att livet är kallt och hårt?

Att jag är ensam och övergiven.

Ja jag är dramatisk, och uttrycker mig ganska destruktivt just nu. Men hur ska jag annars få utlopp för mina känslor? Personen jag försöker få säga allt till vägrar lyssna och blir bara arg när jag vill ha allt osagt ur mig. 

Jag har ännu inte lyckats bli sådär arg och förbannad och bett honom fara åt helvete. Vilket jag egentligen borde efter vad han satt mig i. 

Jag menar vilken människa utsätter den man sägs ha älskat för ett sånt öde.

Visst saker börja ordna upp sig i mitt liv. Men än är jag inte där. Än står inget skrivet i sten och oron över pengar börjar krypa över mig.

Idag satt jag på bussen ner till huvudstaden i 8 timmar. 

8 timmar inne i mitt huvud igen, med musik jag egentligen inte vill lyssna på. Den påminner bara om honom. Note to self: - Skaffa ny musik..

Bara för att han säger att jag borde gå vidare, för att han har gjort det. Betyder inte att jag helt plötsligt ska vakna imorgon och all min ångest och smärta ska vara borta. Jag funkar inte så. Det tar tid, och tårar och en oerhörd smärta innan jag kan gå vidare tydligen. 

En männsika som satt oerhört stora spår i ens hjärta försvinner inte med ett poff. Även om man kunde ha önskat det, som magi.

Men magi finns inte i den här världen, det har man ju fått känna ganska tydligt. 

Det betyder inte att jag inte uppskattar allt jag lärt mig, människor jag träffat och lärt känna under tiden med honom. Men just nu känns det väldigt långt bort. När man somnar på en blöt kudde, i en soffa, alldelels ensam. 

Man önskar att han för en dag fick känna hur det kändes, och kanske kunde förstå. Men det kommer inte hända. 

 

maria

20 augusti 2012 09:57

Vet precis hur det känns, en otroligt jobbig känsla och man kan knappt tänka på något annat, lyckas man kommer tanken och de onda ändå tillbaka och man undrar vad man gjort för fel i livet som förtjänat att må såhär. Har ofta haft problem med pappan till mitt barn, han har kommit lätt undan och varit frånvarande ofta. Han träffar tjejer och lever lyckligt och jag förstår inte varför han förtjänar det och inte jag? Sluta inte tro på ett lyckligt slut, för om andra slutar tro kanske jag även gör det och det vill jag inte.. Jag vill tro att jag ska hitta mitt lyckliga slut med en prins menad för mig :)

Linn

20 augusti 2012 11:12

Jag kommer nog aldrig sluta hoppas att han finns där om jag ska vara ärlig. Men man blir så besviken när man trodde man hittat honom och det visar sig vara ännu en groda.

 

Lisa

21 augusti 2012 07:37

Tårar läker!! Jag tycker det är bra att du kan gråta. Även om man känner sig löjlig, patetisk, misslyckad och allt det där så tror jag att mycket av ångesten kommer ut genom gråten!
Det är såklart lätt för mig som utomstående att säga att du ska SKITA i honom och går vidare.. Jag VET att det inte är så lätt, men jag kan lova dig att det kommer att bli så lätt TILL SLUT.. När din själ är redo så kommer du be honom fara och flyga och du kommer förmodligen se på honom med helt andra ögon.. Se att han INTE är en prins! Men det tar den tid det tar, och den tiden är jobbig <3 <3 Puss!

http://prematurmamma.bloggplatsen.se

Linn

22 augusti 2012 22:34

Tack älskade Lisa!!

 

Karlen

30 augusti 2012 01:51

Hej läste ditt inlägg och känner igen många av orden du använder. Jag har också varit den som sårat efter 3 år..Hur kan man gå från att dela allt..glädje, ilska, tårar, drömmar, vänner...till att tvärt och bestämt säga "jag kan inte göra detta längre". Anledningarna kan vara flera..inte säkert att han själv vet varför ännu..men svidande verkligheten är att han verkar bestämt sig att du och han inte har en framtid ihop. Kan ju bara tänka hur ja själv tänkte när jag gjorde ett sånt beslut...hon vart lika förtvivlad "varför? vi hade ju allt?", men jag kände inte att vi hade allt..saker hade hänt som satt spår i mig..och ja själv kände mig inte hel..kanske jag inte gjorde redan innan vi blev ihop. Det fanns inge tårar eller ord som kunde få mig att ändra på det hela, kände mig kall när jag satt bredvid henne när tårarna sprutade och ja bad henne gå med hennes grejer i en pappkasse. Efteråt kände jag en lättnad, men det känns som mina känslor av förlust var fördröjda för efter ett par månader efter att hon helt skurit ur mig ur livet för att gå vidare så kom världens ångest över mig..att jag var en idiot och helt störd i huvudet, grävde ner mig själv i sängen. Idag har hon någon ny och jag själv är den som är plågad och ensam, glad att jag inte förstörde hennes tro på kärlek får ja väl säga..ironisk situation inte sant? Det man kan lära av de hela är att...du vet att du är något bra, och det finns andra som kan uppskatta dig mycket mer än vad han kunde.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att falla för någon gör dig sårbar. Efter att i princip varit singel i 5 år skrämmer det nästan livet ur mig. Visst är det väl så att jag haft känslor för människor efter det. Jag är inte gjord av sten.. Men att på riktigt våga släppa in någon är...

Det finns en låt med Melissa Horn som heter Mardrömmar.  Och ikväll när jag ligger här hemma i min egen säng och lyssnar på texten hör jag den på ett helt annat sätt nu än jag gjort tidigare.    I ett stycke ur texten sjunger hon:    "Och j...

Idag gifter sig mitt ex. Han som krossade min bröstkorg och aldrig riktigt gav mig ett avslut. Människor jag känner runt mig säger: - Men han är ju bara ett ex.. I deras ögon, ja. I min bröstkorg, nej. Han var den enda som fått mig att un...

På Torsdag skall jag säga mitt sista hejdå till min bror.  Hur gör man det?  Ja, döden är en naturlig del av livet, och man vet aldrig hur länge man får leva. Men hur kommer det sig att när min bror som äntligen bestämt sig för att försöka kämp...

Det finns så många olika sorters former av ångest.  Och jag upplever nog minst en om dagen.    Beslutsångest är nog den jag tampas med oftast och nästan alltid när det kommer till vad jag ska äta.  Och jag tror att dom flesta håller med mig i...